Crocus

Här i kalla Norden förknippar vi nog mest krokusen med de härliga lila och gula blommorna som dyker upp ur snön så tidigt som i januari-februari om man bor lite längre söderut. Men i andra delar av världen visar namnet istället på växtens viktigaste användning, åtminstone historiskt. Det är helt enkelt namnet på saffran i språk som grekiska, arameiska, hebreiska och arabiska. På gammal engelska (Old English) hette det croh redan innan den latiniserade namnet kom.

Saffranskrokusen Crocus sativus är en kulturväxt vars troliga föregångare är den vilda Crocus cartwrightianus. Den har funnits sedan urminnes tider i Mellan- och Sydeuropa, Nordafrika och i västra Asien till Afghanistan. I nordvästra Iran har man funnit bilder målade med saffranspigment som är 50 000 år gamla och saffran nämns i assyriska botanikskrifter som medicinalväxter. Det traditionella köket i dessa områden innehåller också många rätter med saffran.

Den tidigaste odling av saffranskrokus vi känner till är på de grekiska öarna Kreta och Santorini redan 1500 f Kr, där fresker visar saffranssamlare och själva blomman. Saffran användes i antikens Rom som ett mycket exklusivt sätt att dölja dålig lukt. På teatrarna stänktes saffransvatten, kejsar Hadrianus fyllde ihåliga bronsstatyer med saffransvatten där doften spreds via porer borrade i statyn. Andra kejsare har fyllt vattenbassänger med saffransvatten och sängmadrasser med växten.

I England började man odla saffran redan på 1300-talet i det område i östra England som fortfarande kallas Saffron Walden. Det sägs att en ämbetsman hos kung Edvard III smugglade en in lök från det heliga landet i toppen av sin stav och därmed startade odlingarna. Shakespeare nämner ofta saffran i sina verk, då mest som färgämne och på hans tid räknades alla krokusar in under namnet.

Den heliga Birgitta som kom från den mäktiga och rika Finstaätten lär ha använt tre kvarts kilo saffran för att gulfärga riset vid faderns, lagmannen Birger Persson, död 3 april 1327.

Priset på saffran har alltid varit högt, idag cirka 60 000-70 000 kr per kilo. Orsaken är förstås att 50 000 blommor knappt blir mer än ett halvt kilo, och då har ändå odlingsytan varit stor som en fotbollsplan!

Den blomma vi har i våra trädgårdar tillhör släktet crocus och irisfamiljen Iridaceae. Ingen krokus är inhemsk i Sverige, men de har funnit här länge. De flesta blommar tidigt på våren men det finns också Höstkrokusen Crocus speciosus M. Bieb, som inte ska förväxlas med Tidlösan, Colchicum autumnale.

Snökrokusen C. tommasinianus har slanka, spetsiga blommor, ofta i ljust blålila men kan skifta mot mörkare lila och lite rosa ton. Den blommar tidigast av dem alla och började säljas i Skandinavien först på 1900-talets början.

Vårkrokus Crocus vernus är vår vanligaste krokus och den blommar strax efter snökrokusen. Den har odlats i Europa sedan 1300-talets mitt, även som fylldblommig. Rudbeck kallade den Wår saffran i sin Blombok 1658 och odlade själv enkla lila, vita och strimmiga former. Idag finns även mer violetta och purpurfärgade varianter. 

Strimkrokus Crocus angustifolius, är vacker men mer ovanlig. Blommorna är gula med purpurfärgade strimmor på utsidan. De kan också vara helt purpurfärgade på utsida.

Gullkrokusen Crocus x stellaris gillas dessvärre av fåglarna som ofta pickar sönder den.

Bägrakrokus Crocus biflorus är blekt ljungfärgade eller vita med strimmor.